Minns de som igår..
1 Augusti 2010 var nog den värsta dagen i hela mitt liv. De va då jag, min mamma, John och hans pappa var med om en hemsk bilolycka i Tyskland påväg hem från Frankrike efter att ha seglat VM. Kvällen innan stannade vi till på en mysig resturang och firade mig och John lite eftersom vi hade fått bra resultat och fått en grym placering!
Vid 10 på kvällen började vi köra hemmåt, resan skulle ta cirka 12 timmar och vi hade tänkt att köra hem hela natten. Jag och John sov ju såklart, eller vi försökte åtminstonde. Vid 2 på natten stannade vi till på en parkering föratt sova lite och då tog jag av mig bältet. Men vid 5 igen började Johns pappa köra, minns att jag vaknade och tittade på klockan och den visade 04:52 och jag tänkte att jag skiter i bältet, ingenting kommer hända ändå, och så somnade jag om.
Vid 10 på kvällen började vi köra hemmåt, resan skulle ta cirka 12 timmar och vi hade tänkt att köra hem hela natten. Jag och John sov ju såklart, eller vi försökte åtminstonde. Vid 2 på natten stannade vi till på en parkering föratt sova lite och då tog jag av mig bältet. Men vid 5 igen började Johns pappa köra, minns att jag vaknade och tittade på klockan och den visade 04:52 och jag tänkte att jag skiter i bältet, ingenting kommer hända ändå, och så somnade jag om.
Helt plötsligt vaknar jag av mamma som skriker Aktaaaaaa och sen känns det som hela min värld snurrar runt, de ögonblicket glömmer jag aldrig! Den känslan, helt jävla obeskrivlig. Kändes som de höll på i flera timmar, alla skrik, allt skakande.
När allting äntligen slutat och jag halvvägs fattat vad som hänt, tittar jag fram och ser hur min mamma tittar tillbaka på mig. De va de bästa i hela situationen. Att se att hon levde och mådde ''bra''.
När allting äntligen slutat och jag halvvägs fattat vad som hänt, tittar jag fram och ser hur min mamma tittar tillbaka på mig. De va de bästa i hela situationen. Att se att hon levde och mådde ''bra''.
När jag lyckats öppna bildörren ligger massa saker på marken, minns hur jag tog upp mammas nycklar och hennes mobiltelefon.
När jag går ut ser jag också hur våran båt (som vi hade på taket) ligger 20 meter bort. När jag försöker gå dit märker jag hur allting började snurra och när jag tittar tillbaka på hur bilen såg ut ramlade jag bara ihop.
Efter ett tag vaknade jag upp i en ambulans helt ensam tillsammans med en sjuksköterska . Hon sa att jag skulle ta de lugnt och att min mamma mådde bra.
När jag åkt ambulans i säkert hundra år kommer vi fram till sjukhuset och efter de blev allting kaos. Läkarna sa till oss att de var helt otroligt hur vi kunde klara oss och att dom var förvånade att vi inte hade allvarligare skador. Klockan var ungefär 7 på morgonen när vi kommit fram till sjukhuset. Den dagen var den värsta i mitt liv.
Och de jobbigast att veta är att jag inte ens hade bälte på mig, hur kunde jag vara så dum?
Kommentarer
Postat av: Manda
Julia, jag är så glad att det gick så bra med er. När vi såg bilen där på autoban så blev vi livrädda för vi trodde det värsta efter bilens skick! Guh va lättade vi blev när du svarade!Det måste varit hysteriskt hemskt!! :( <3
Trackback
